Hjärtat i halsgropen

Idag har jag nog varit räddare än jag någonsin varit. Jag fick uppleva något som man som mamma absolut inte vill vara med om, som jag tror att många mammor bävar för under hela uppväxttiden med små barn..

Jag pratar om trappan.

Jag gick ner snabbt förut och alla 3 var kvar uppe, jag skulle bara ner och hämta batterier. Längst ner i trappan ser jag att någon har ritat på väggen med tuschpenna. Jag ropar upp och frågar vem det är som har ritat. Inte jag ropar både E och A, jag ropar Lill E. När jag står där i slutet av trappan och försöker få bort färgen hör jag hur det dunsar och så ser jag i ögonvrån hur någon kommer ner rullande nerför trappan. Det är först när jag har fångat barnet som jag noterar att det är Lill E. Tur i oturen (om man kan säga så...) så rullade han sidledes ner, så som man kan rulla nerför en backe på sommaren. Som jag såg så gjorde han ingen kullerbytta i alla fall, men så såg jag inte början av fallet heller.

Ursch, barnen går upp och nerför trappan flera gånger om dagen och jag är nästan lika rädd varje gång, men har börjat slappna av då jag anser att dom klarar det bra.. Nu blir det nog till att börja om från början igen, känner jag mig själv rätt så kommer jag vara stenhård med att de ska krypa ner och upp. Om jag ska komma tillbaka til Lill E så verkar det som att han var mer chockad och rädd än vad han fick ont.. Han var snart uppe och sprang igen och var ut och hoppade i hoppborgen en sväng. Jag däremot blev nog skadad för livet, tårarna rann och de gör de nästan nu när jag skriver om det oxå...

I såna här lägen känner man verkligen hur stark kärleken är för sina barn! Jag skulle göra i stort sett vad som helst för att dom ska få fortsätta att må bra.