För mig finns det personer som är viktiga att ha i sin närhet och då är inte avståndet det jag tänker på utan mer känslomässigt. Jag vet inte riktigt vad som hände och varför det blev så här. Jag har gjort en del trevande försök under ganska många år nu, skickat julkort, födselsedagskort, ringt då och då och till och med skickat ett handskrivet brev. Ibland känns det som att det är nåt på gång, men sen blir allt som vanligt igen. Jag tror inte att du vill. Eller orkar.
Jag minns så väl 070707, det var en av de bästa dagarna i mitt liv då jag blev fru H och även döpte våra små tvillingpojkar, men det var även kul att du kom. Och att du släppte på allt för en dag. Du hade genuint kul det märktes, du dansade, önskade musik och var social. Du stannade över natten och var med dagen efter när M´s familj var här och hjälpte oss att städa upp. Du hjälpte till genom att ta hand om barnen och var med när vi åt upp resterna av festmaten. Då kändes du nära, men det var länge sen jag kände så med dig både före och efter detta.
Jag minns även ett tillfälle för många år sedan, jag tror att 90-talet inte var helt slut än. Det hade hänt något hemskt och jag åkte till er, först på sjukhuset och sen tog jag ledigt från jobbet för att bo hos er en eller två nätter. Vi pratade öppet och jag förklarade hur jag kände, du förstod sa du och skulle försöka att bättra dig. Detta är som sagt över 10 år sedan.
Det har inte alltid varit så här, jag minns en bra tid med dig också men den tiden upphörde.
Jag skickade upp en riktigt fin julklapp till dig innan jul och har inte hört av dig alls. Tyckte du om den? Har du läst den? Vill du överhuvudtaget ha den?
Jag har kommit till det läget att jag känner att jag inte är det viktiga i detta, jag klarar mig. Men jag skulle vilja att mina barn har dig nära, eller i alla fall närmare än nu. Är inte detta viktigt för dig ber jag dig, vänligt men ödmjukt, att skicka tillbaka julklappen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar